Detta brev har DACA fått av en av våra medmänniskor som vi har hjälpt nånstans i Sverige
Innan du läser, sitt gärna ner. Brevet innehåller starka känslor.

Har du någon gång tänkt att du befunnit dig så långt ned att du aldrig kommer ta dig upp igen?

Jag har varit där. Jag har levt i ett förhållande där jag inte var värd någonting. Jag delade mitt liv, min vardag och senare det finaste jag har, min son, med någon som tyckte att mina tårar var ett tecken på svaghet och ett tillfälle att trycka till mig hårdare för att visa makt.

Jag har varit så tyngd av skuld som en man lagt på mig att jag inte orkade se mig i spegeln. Jag vet hur det är att inte våga gå ut av rädsla att alla andra människor ska se den skam man känner. Jag har duschat bort blod från min kropp som orsakats av någon som sagt att man förtjänar det.

Jag har sett min son bli skrämd så pass att han blivit helt paralyserad. Mitt barn har hört saker som inget barn ska behöva höra. Jag har försökt hålla kvar mitt gråtande livrädda barn när han ryckts ur mina armar för att visa hur bräcklig min lycka som jag kände när jag höll honom var. Jag har sett mitt barn sjunka ihop i armarna på en man som skrikit och hotat mig till livet. Jag har sett mitt barn skrika, sparka, slå och gråta tills han inte får luft för att slippa åka till sin pappa som skrämt honom så. Jag har svält mig själv för att prioritera den mat jag hade till min son.

Mitt barn har blivit berövad båda sina föräldrar när hans pappa tog rollen som förövare och jag, hans mamma, blev offer.

Jag har nått en punkt där jag velat ge upp. Ta mitt liv och sluta kämpa.

Idag är jag glad att jag till slut lyckades frigöra mig och min son från det förtryck vi utsattes för. Resan har varit lång och snårig. Jag har famlat i mörker, snubblat och stundtals legat platt och inte orkat resa mig. Men i mina jobbigaste stunder har det varit en enda sak som hållit mig levande och det är kärleken till mitt barn.

Alla barn är värda att kämpa för. Inget barn ska behöva gå hungrig, rädd och ensam. Alla barn har rätt att känna sig kravlöst älskade.

Att leva i och sedan ta sig ur ett sådant här förhållande är något av det svåraste man kan göra. Man förlorar allt och måste bygga upp sitt liv ur askan som är det enda som finns kvar av den kämparglöd man en gång haft.

För kvinnor som jag och barn som min son är det så viktigt med människor som visar att det finns en annan verklighet än den man är van vid. I den här olyckliga situationen är män som brinner för att hjälpa andra viktigare än något annat. Jag som mamma kan ge min son mycket men kan inte ensam ändra hans syn på män. Jag behöver hjälp att visa honom att alla män inte är likadana och det finns en annan verklighet än den mardröm som vi levt i.

Den kärlek och respekt som ni i D.A.C.A visat oss är livsavgörande för mig men framförallt för min son. De här barnen behöver manliga förebilder mer än något annat. Och det är i längden inte bara stora ansträngningar som gör någon skillnad. Det kan vara så enkelt som att visa att man respekterar ett barns gränser genom att inte gå för nära, att det är okej att vara rädd och ledsen eller ersätta en nalle som gått förlorad när man flytt sitt hem.

Jag känner idag att jag inte är ensam. Jag har hittat en armé som står bakom oss och erbjuder hjälp och stöd när vi som mest behöver det. Det jag ser i era ögon är kärlek och omtanke. Det gör mig stark och får mig att orka kämpa lite till för mig, min son och alla andra som upplevt samma sak.

Jag tror att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Att välja att våga istället för att vända sig bort. Jag har inget att ge er, mer än min tacksamhet och vetskapen om att det ni gör spelar roll.



För alltid tacksam.